Lite fakta om mig:
Namn: Cathrine Berg.
Ålder: 20.
Födelseort: Åland.
Bostadsort: Västerås.
Bor tillsammans med: Pontus<3
Familj: mamma & pappa, två storasystrar + fyra syskonbarn.
Skola: Västerås Praktiska Gymnasium, inriktning stylist!
Favorit..
Intressen: loppis, baka, inredning, styling, shoppa, läsa, resa, fixa & ordna..
Film: Baksmällan.
Bok: Millenium-trilogin.
Artist/grupp: Mando Diao, Foo Fighters, The Rifles..
Tv-program: Big Brother.
Plats: nära havet med älskling.
Minne: 2 maj 2009, då jag träffade Pontus för första gången.
Resa: Menorca 2011.
Citat: ”Never let the fear of striking out, keep you from playing the game.”
Vad..
Gör mig glad: när Pontus får mig att skratta 
Gör mig ledsen: när man känner sig ensam.
Gör mig arg: när jag känner mig instängd och inte får bestämma själv.
Gör mig rädd: mörka gränder.
Ger mig kraft: att tänka positivt.
Gör jag när ingen ser: sjunger och dansar (:
Saknar jag: sommaren.
Längtar jag efter: framtiden 
Är mitt drömyrke: stylist eller kanske något med spa.
Är min framtidsdröm: stor familj med Gulle och hus vid vattnet.
Är det bästa som hänt mig: fredagen den 13:onde såklart <3
Älskar jag: PONTUS ! & min familj!
……………………………………………………………………………………………………………………..
Ett ”litet” utdrag ur mitt liv:
Efter grundskolan var det ingen tvekan om vad jag skulle söka till, det fanns liksom inte tanken att man skulle välja något annat. Det var bestämt. Det liksom stod som en oskriven regel ”du som har det lätt i skolan ska gå samhällslinjen”, det var det som alla sökte till, samhällslinjen på någon högt rankad skola. Man skulle plugga, plugga och åter plugga i tre år, för att sedan komma ut som en självständig och allmänbildad student. Visst! Kul? Nej, inte när man tänkte efter ordentligt. Det fanns faktiskt inget roligt med att plugga så mycket och sedan inte bli någonting alls. Självständig? Nja, visst om man hade flyttat hemifrån kanske, men inte på lilla Åland. Okej, nu ska jag inte kamma allas hårstrån på samma kam eller hur man nu vill uttrycka det. Det här är bara vad jag tycker.
Jag sökte såklart till samhällslinjen. Jag kom in. Jag blev inte så värst glad heller. Bara ”Jaha, kom jag in…”
Så dagarna under sommarlovet före gymnasiet funderade jag mycket och började av en slump att söka på internet efter roliga stylistutbildningar, hittade många dyra kurser.. Men sedan till min förvåning hittade jag en utbildning som man kunde söka till om man var 16 år. ”Wow!” tänkte jag. Vart det låg? I Kalmar.. Min hjärna tänkte faktiskt en stund på allvar flytta till Kalmar och plugga till stylist på gymnasienivå. Skulle nog bli lite väl långt hemifrån, tänkte jag. Sökte vidare på internet och fann till slut ett antal andra stylistutbildningar runtom i Sverige. Mest i södra Sverige, men sedan dök Baggiums Praktiska Gymnasier upp. Jag kollade runt vart i landet dom fanns och vilken som låg närmast Åland. Hittade Västerås, så fick det bli. Jag tänkte nog inte så mycket mer på att direkt ”flytta hemifrån” och vad det innebar, jag lyssnade nog bara mest på mina drömmar just då.
Dagen innan min samhällslinje på ”perfekta skolan” skulle börja, ringde jag och tacka nej. Så vad skulle jag göra i ett år nu då? Det var ju försent att söka till gymnasier i Sverige… Så jag tänkte att det var väl bara att skaffa ett jobb. Sånt är aldrig bara.. Det gick inte så värst bra och jag blev hemma i ett år, hemma i soffan, låg där och degade ett helt år. Men jag skulle inte ge upp, jag skulle söka nästa år då tillfället gavs. Söka dit jag ville. Till Hantverksprogrammet Stylist på Västerås Praktiska Gymnasium.
Jag hade sökt. Skickat in mina ansökningar, men skulle inte få reda på svar förrän i juli, sommaren innan den eventuella utbildningen skulle börja. Jag började fundera om jag överhuvud taget skulle våga lämna mitt trygga hem, min familj, mamma och pappa. Från alla jag kände till någonting helt nytt, Västerås, som jag aldrig ens besökt innan. Jag skulle vara ensam i en helt ny stad med helt nya människor.. Lämna allt det gamla och börja om på nytt, precis så kändes det.
Jag har fredagen den 13.onde att tacka för att allt blev så bra.
En otursdag för många eller åtminstone dom som tror sig veta att det inte är någon bra dag, det kan tyckas det samma för mig ibland. Jag vaknade med en dyster syn på världen. Vet inte varför, har faktiskt ingen aning om varför, ibland bara blir det så. Jag låg kvar i soffan, jag grät, försökte mumsa i mig Ben & Jerrys, allt för att försöka börja må bättre. Kvällen kom. Jag gick och satte mig vid datorn. Loggade in på msn. Tänkte att kanske fanns det någon därute som hade lust att snacka, någon kompis som skulle få en att må lite bättre, känna lite glädje eller något..
Plötsligt. En MSN-ruta ploppar mitt i allt upp. ”Hej!” och vem är det där då? tänkte jag, säkert bara någon turkisk snuskgubbe, som det som vanligt brukade vara. Dom lyckades alltid konstigt nog få tag i ens MSN-adress. Men jag svarade och tänkte att det kunde ju vara kul en stund att se vem det var och vad han ville. ”Hej” svarade jag. ”Vem är du?” svarade mannen. Jag svarade på det, det fortsatt. Han berättade saker som fick mig att tro att han var 30 år. Jag vet inte var jag fick det ifrån, det var en bild som kom fram i min hjärna. När jag sedan frågade hur gammal han var visade sig att han var 94:a. What? Jag börja skratta högt för mig själv och plötsligt vände alla dystra vindar från mig, det var ju faktiskt ganska kul trots allt detta, när jag berättade om vad jag trodde, visste han inte om han skulle skratta eller gråta..
När midnatt närmade sig hade jag hans nummer. Hur kunde det komma sig? Jag undrar fortfarande om han brukade göra så, lämna ut sittt eget nummer redan första kvällen. Det fortsatte.. Vi messade .. chattade.. ringde till varann.. träffades .. blev ihop<3
Det finns absolut ingenting som slår den här oslagbara händelsen. Det är som en slump. Ödet. Kalla det vad du vill. Vår kärlek har bara växt och växt vartefter vi har träffats. Idag är jag mer kär i honom än jag var i början. Han är min bästa vän och samtidigt min kärlek. Jag vill för allt i världen aldrig byta bort honom mot någon annan. Jag är fast besluten om att Älska honom hela mitt liv<3
Pontus <3
Det var väl på den vägen det börja.. Han gav mig styrka, kraft, men framförallt MOD. Jag vågade ta steget. Flytta till Sverige. Nu visste jag att jag iallafall skulle ha någon som jag kände där på andra sidan. En stor trygghet, som har hjälpt mig oerhört mycket.
Jag kom in på Stylistlinjen. Dagen före första skoldagen skickade mamma och pappa mig till ett hotell i Västerås. That’s it. Jag fick ta och klara mig själv för första gången i mitt liv, i en helt ny stad. Jag hade ingen aning om hur jag skulle ta mig till skolan eller för den delen var skolan låg?! Fick ta och fråga receptionisten om allt. Gick tillbaka mitt rum.. Kände mig ensammast i världen, la mig på sängen och bara grät av ensamhet. Men man växer av sådana tillfällen. Första skoldagen kom och jag gick dit. Jag klarade det.
Man lär sig så mycket av att bara hoppa ut i världen, att börja flyga med sina egna vingar. Man får misslyckas, bara man försöker. Jag menar inte att jag är någon solskensunge, jag berättar bara lite om mitt liv för er.
Efter ett år själv i lägenheten flyttade även min älskling in med mig, det ångrar jag inte alls, det är det bästa som hittills hänt i mitt liv. Att få bo med den man älskar betyder allt.
Följ dina drömmar! & ge aldrig upp.
Puss/ Er Cine.
